Tänkte att jag skulle publicera en av novellerna i Spöksamlingen här, just för att den här är lite annorlunda. Det är mer än skildring av vad som kanske händer när man dör och inte en läskig spökhistoria. Vackert skrivet av en 9-åring, som säkert skulle uppskattas att läsas av andra barn.

SPÖKFLICKAN

av Estrid 

Långt, långt borta finns det en liten stad som heter Sanddalen. Där bodde jag, Saga, 11 år.  Nu ska ni få följa med och se vad som hände i mitt liv. Låt mig börja berätta om min alldeles vanliga familj. Den består av mamma, pappa, storebrorsan och familjens mops Lea.

Min bästa vän heter Sofi. Vi har känt varandra sen förskolan och Sofi är den snällaste jag vet, även fast hon kan vara lite slö ibland, men vem är inte det? När min mormor dog var det Sofi jag pratade med.  Hennes föräldrar är skilda och hon bor med sin mamma onsdag till lördag och sen byter hon till pappa. Hon vet att det är för det bästa men det kan ändå vara frustrerande att inte alltid få vara med båda sina föräldrar. När hon känner så vet hon att hon kan prata med mig.

En dag satt jag vid min bänk i skolan och skrev en faktatext om möss. Sofi satt bredvid mig och kollade ut genom fönstret. Jag undrade vad hon tänkte på. Just då sa fröken att vi skulle börja plocka undan för att skoldagen snart var slut. Alla i klassen började plocka undan

.- Kan du vänta på mig utanför skolan? frågade Sofi.

Det kunde jag såklart. Jag ställde mig utanför entré dörrarna och lekte gul bil med mig själv. Min telefon pep men jag ville inte svara.

Fem minuter senare kom Sofi ut. Hon hade skor och jackan på och väskan på högra axeln. Vi började gå hemåt. Vi var grannar och bodde bredvid varandra. Vi gick bara utan att prata. Jag bara gick och kollade ner mot marken. Jag vet inte varför men jag ville bara inte prata.

Vi gick över ett övergångsställe och förbi radhusen i rött tegel med svarta dörrar. Där fanns ingen trottoar. Jag gick för långt ut på vägen. Jag såg inte bilen komma emot mig och hörde inte hur Sofi ropade till mig att gå in mot kanten. Allt jag såg var bara mitt liv krossas i bitar.

–Saga lindgren 2005-2017–

Allt blev grått och på något sätt förstod jag att jag hade två val; att bli ett spöke eller att gå in i min grav. Livet var konstigt. Jag valde spöke för jag ville se hur min familj och mina kompisar hade det. Jag stängde mina ögon för att tänka och när jag öppnade mina ögon igen var jag i mitt hus. Jag kollade mig omkring. Huset såg likadant ut, det var gult med en brun dörr och med växter utanför. Sen kollade jag ner på mig själv. Jag var grå och suddig.

Jag gick upp för trapporna. Där satt mamma, pappa och min bror på en matta och grät. Jag sprang till mamma och gav henne en kram men jag åkte igenom henne. Då förstod jag att jag var ett spöke på riktigt. Hunden Lea satt på en röd och mjuk matta. Jag gick och satt mig bredvid henne för att gråta men det gick inte. Jag tänkte på Sofi och alla andra.

En del tror att man blir gladare av att vara spöke men det är inte sant, det är bättre att bara somna. Slockna som en lampa. Så länge familjen minns så lever man i deras hjärta.

Jag gick till Sofi, hon grät för hon trodde allt var hennes fel, jag viskade i hennes öra att det inte var det. Sen gick jag till den enda begravningsplatsen i Sanddalen och gick in i min grav. Att bli ett spöke var fel val, nu kanske jag blir ett nytt liv?

–Ett år senare–

Sofi var ute i vårsolen och promenerade med sin nya lillasyster, hon var alldeles nyfödd och jättesöt. Det var tur att hon hade bebisen att ta hand om, då tänkte hon inte lika mycket på Saga. Vid radhusen med rött tegel och svarta dörrar mötte hon Sagas familj som var ute och gick med hunden Lea. Alla ville se bebisen så Sofi tog upp henne ur vagnen. Lea som nästan aldrig var glad började hoppa som en galning, och skälla. Sofi höll fram bebisen, och Lea slickade henne försiktigt på kinden.

– Man skulle kunna tro att ni två redan känner varandra, skrattade Sagas mamma och tittade på bebisen och Lea.

Och det kanske de gjorde.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − sju =

Besök oss på Facebook